Tagg: GRAVID MED SYSKON

FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE

I fem veckor har vi haft glädjen att få vara föräldrar till vår lillskatt, en helmysig liten tjej som till slut kom med raketfart. Och då jag själv vet hur intressant det är att “ladda upp” inför sin egen förlossning genom att läsa om andras så har jag skrivit ihop en förlossningsberättelse som känns personlig utan att vara för privat. Men samtidigt väldigt ärlig, med tanke på hur mycket knasiga ideal och prestige det har kommit att ligga i ämnet förlossning. Jag har tidigare skrivit om att min första tog en stund att bearbeta då det blev en väldigt tung upplevelse, med bland annat ett fruktansvärt oproffsigt och otrevligt bemötande från den sjuksköterska som vi hade oturen att få. Denna gång kände jag mig tryggare i mig själv, vågade se att min förlossning är just min förlossning (med önskemål och allt vad det innebär) samt att personalen var helt fantastisk! Jag är så ödmjuk inför att många förlossningar inte blir som man har tänkt sig och att det vilar mycket sorg i det – något som jag hoppas vi börjar våga prata mer om. Denna gång är jag väldigt glad över att känslan jag bar med mig därifrån enbart känns fin. ♥

Söndag 3 september
Det hela började kvällen den tredje september, dagen efter beräknat datum. Vi hade haft min svärfamilj över på  middag, jag nattade J i vår säng och när jag bar in honom till sin säng så kände jag hur det började rinna nerför benet. När jag kom in i badrummet insåg jag att mina pyjamasshorts var lite blöta men att det inte var mer än så. Jag kände igen det direkt från förlossningen med J som fick samma start, att vattnet långsamt sipprade i små omgångar. Så jag ringde in och berättade att vattnet hade börjat rinna och vi fick en tid för kontroll morgonen därpå klockan åtta. Nu jäklar tänkte jag, smsade min svärmor, som skulle ta J, att nu är det pågång och vi hörs av när värkarna startar. Jag kröp ner bredvid Simon, men för förväntansfull för att sova, väntandes på att det hela skulle dra igång. Men natten gick och inget mer än lite lätt molande kändes i magen.

Måndag 4 september
Vi åkte in på kontroll, där man konstaterade att det var vattnet som gått och skickades hem med en ny tid dagen därpå om det hela inte hade startat. J fick vara hela dagen hos mamma, medan Simon stannade hemma med mig och vi inväntade att det skulle dra igång. Men ingenting hände. Vi såg på serier och jag yogade, väldigt lugn och skön dag. Även om det just då kändes frustrerande. På kvällen tog jag och mamma en promenad med J, hittills var det enda jag känt av lite molande i magen. När jag sedan kom hem så började den lätta värken i magen öka i styrka och vid 22-tiden drog värkarna igång. Jag lät Simon sova och tänkte att så fort de blir tätare väcker jag upp honom. Värkarna fortsatte komma och gjorde ondare, men hela tiden med sju minuter mellanrum och i slutet av natten var jag så extremt trött att jag hann somna efter varje värk för att sedan väckas av en ny ca sju minuter senare.

Tisdag 5 september
Vi lämnade J hos mamma igen, värkarna fortfarande med sju minuters mellanrum, och åkte in till min nästa kontroll. Men så fort jag kopplades upp på britsen så försvann varenda värk spårlöst. Vi fick istället tid dagen efter för igångsättning då vattnet gått 1,5 dygn innan och man inte vill vänta längre med tanke på infektionsrisken. Här bröt jag halvt ihop, av trötthet och att min förväntning baserad på att förlossningen med J kom igång så fort efter att vattnet börjat gå fick mig att känna besvikelse över att nu kanske bli igångsatt. Så vi åkte hem utan värkar och jag gick upp och sov två timmar. Sedan  satte värkarna igång igen, fortfarande med sina frustrerande sju minuters mellanrum. Missmodig tog jag dem i soffan, Simon klockade och då de inte blev tätare utan bara kraftigare i styrka så började jag tänka hur fasan detta skulle gå om det redan nu kändes outhärdigt (jag tänkte ju hela tiden att det måste vara minst 3-4 stycken på tio minuter). Men så började Simon klockan hur länge värkarna satt i, vilket då var 60-80 sekunder (vid detta skede satt jag inte längre i soffan utan halvlåg på golvet). Och till slut sa (läs: skrek) jag “nu ringer jag och säger att vi kommer även om värkarna inte är täta!” SÅN HIMLA TUR.

I bilen in vid 14:30-tiden eskalerade allt påväg till förlossningen både i styrka och täthet, och jag tror mig minnas att jag halvskrek så fort smärtan rullade in över min kropp. Vilket säkert var varannan minut. Och då de kom så tätt släppte Simon av mig vid förlossningsdörren för att själv kunna parkera. Jag tog sats mellan en värk och halvsprang till hissen där en ny värk kom och jag fick sätta mig ner på hissgolvet, paus igen, och jag sprang in på avdelningen där jag direkt fick ett rum. Och en fantastisk barnmorska vid namn Sara. Hon undersökte direkt och sa “Louise, du är öppen 5-6 cm och om jag vill kan jag öppna upp ett par cm genast men jag vill att din man skyndar sig upp först för detta kommer gå fort“. Den glädjen, att inte bli hemskickad utan faktiskt snart klar… Obeskrivlig! Jag fick lustgas och då värkarna kom hela tiden så andades jag också in den hela tiden, hehe. Så när Simon kom upp så hade jag redan i min lustyra hunnit informera barnmorska och nu även underbara sköterskan Pia att “ni får ursäkta men jag låter som en transvestit när jag tar lustgas” (sedan tidigare erfarenhet blir min röst så mycket mörkare, men det förtydligade jag aldrig utan lämnade dem med att jag “brukade låta som en transvestit”.. hehe denna gång påverkades dock inte min röst). Älskade lustgas. Epidural fanns knappt tid till och då jag i mitt förlossningsbrev skrivit att jag önskade försöka föda utan (ville helst inte ha värkstimulerande vilket man måste ta då, men absolut ingen prestige i att vara “duktig” genom att avstå) så peppade barnmorskan mig att försöka när det var så nära. Så vi körde på. Värk efter värk gjorde att jag aldrig hann vila mellan, jag bad om en gåstol och pilatesboll men lika fort som jag hann upp i stolen så ville jag ner av smärta. Där blev nog lustgasen lite väl hög för helt plötsligt fick jag för mig att sträcka ut min höft genom att slänga upp benen rakt upp i luften. Simon undrade vad jag gjorde men jag sa till honom att han kan vara lugn, jag ska inte börja göra yoga. Där och då tyckte jag att benet behövde sträckas ut och när jag väl såg det uppe i luften (med avskavt rött nagellack) tyckte jag att det var det snyggaste ben jag någonsin hade sett. Haha, i all smärta låg jag där och beundrade mina vackra spiror som jag hade skickat upp i luften i någon påhittade yogaasana… Jag hann även deklarera att jag älskade min barnmorska och sjuksyster väldigt djupt… Som tur var blev förlossningen inte så lång… 😀 Sara undersökte igen och sa att jag nu var öppen 9-10, men som omföderska om jag ville fick börja krysta själv även om de omtalade “krystvärkarna” inte har kommit. Så vid nästa värk började jag. Där gick allt väldigt fort, jag minns att jag mitt i ville stanna upp, för att det gick för fort och rädd för smärtan som så intensivt tog över min kropp. Men med pepp från världens bästa Simon och en kropp som nu tog över av sig själv så fortsatte jag. Denna råa naturkraft som vi kvinnor bär på vid födseln alltså, wow. Och helt plötligt säger barnmorskan “bebisen har mycket hår, nu är det nära” och jag fick styrka igen. Hon frågade till och med om jag ville känna och därefter så var motivationen maximal – och så kom hon. Så kom vår älskade Vivianna, klockan 16:20 den femte september. Det tog oss säkert tio minuter att titta efter om vi fått en son eller dotter, och jag blev riktigt överraskad av att det faktiskt var en tjej (då vi trott oss se en snopp på ultraljudet). 🙂  ♥ Vi valde som önskat maximal sen avnavling och att få lugn och ro efteråt. Jag hade tur och behövde inte sys ett endaste stygn utan fick bara en liten rispa. Nu i skrivandets stund när jag tänker tillbaka känner jag sådan värme, vid tanken på hur fantastisk min kropp är, hur extremt underbar pojkvän jag har och vilket enormt stöd han var varenda minut, samt vilken fin personal vi berikades med. Då mitt vatten gick så pass långt innan och jag avstod antibiotika i förebyggande syfte så fick vi vara kvar på BB i två nätter (vilket tyvärr är ovanligt att man får stanna numera) och det var alldeles lagom. Hemma väntade världens finaste storebror och jag känner mig fortfarande harmonisk och påtagligt överfylld av glädje (om än väldigt trött hehe). ♥

Med detta inlägg skulle jag vilja önska er alla läsare som står inför sin förlossning lycka till, men också framförallt skicka en tanke till er som har en tung sådan bakom er. Vare sig det är förlossningen i sig eller en mental dipp efteråt: Försök att skita totalt i vad andra anser att man “bör” känna eller tänka, våga låta de känslor som är naturliga för dig komma och finnas. En förlossning är faktiskt ofta en rätt traumatisk upplevselse för kroppen, med hög smärta och brist på kontroll. Om än förhoppningsvis med en väldigt fin belöning i slutet. Och förlossningsdepression i olika grader är så oerhört vanligt, våga sök hjälp! Efter Jonathan fick jag en förlossningsdepp där läkaren bara ville skriva ut antidepressiva, vilket jag tackade bestämt nej till och sökte hjälp hos en kurator. För mig kom vändningen av att få prata och bearbeta med kunnig samtalshjälp, något man inte ska underskatta. Att våga säga att man inte känner sig glad i den av livets stunder du enbart “bör” vara fylld av ren lycka kan kännas fruktansvärt svårt och bemöts ofta med oförståelse eller okunskap av omgivningen. Men våga känna, våga prata om det och våga sök hjälp – och det viktigaste av allt är att förstå att det inte är något fel på dig. ♥

GRAVIDVECKA 41 – BF, BB-VÄSKA OCH OM ATT VARA “REDO”

… Och så var den magiska dagen passerad! Den andra september, vårt beräknade förlossningsdatum och den till synes stora nedräkningssiffran som vi alla väntat på. Men… ingen bebis i sikte ännu! Jag vet att man ofta hör om kvinnor som själva försöker sätta fart på det hela (okej, typ alla jag känner) genom hårdare kroppsarbete, hallonbladsté i mängder, långpromenader, färdknäppar och en rad husmorskurer som ska locka ut den lilla. Jag var likadan med Jonathan, varje dag över bf kändes som en milslång evighet och jag la mycket energi på att försöka få kroppen att komma igång. Denna gång är det raka motsatsen! Dels för att jag inte har känt mig redo, jag har nog delvis medvetet försökt fylla mina dagar för att väntan inte ska bli för lång och så har att-göra-listan varit lång. Att driva eget företag innebär bland annat att man inte bara kan gå hem och stänga av jobbet på samma sätt som en traditionell anställning, saker måste förberedas och fixas för att man ska kunna lämna över det. Vi har byggt upp vårt lager under sommaren, preppat inför vårt härliga gäng med nya återförsäljare som kommer börja sälja våra produkter under höst/vinter och hittat bättre struktur. I veckan förberedde jag det sista och kände hur jag faktiskt kände mig klar. Nästa steg var vårt hem och mitt instinktivt starka behov av att boa som kom lika punktligt såhär i slutet av graviditeten som förra, dvs önskan om att rensa ut, sortera och rengöra varenda liten yta av vårt hus inför bebisens ankomst. Lister har torkats, varje kvadratyta golv har dammsugits minst en gång och skurats, kläder har tvättats och vikts, gardiner och kuddar har bytts till höstigare nyanser, sängkläderna är nytvättade och nyplockade blommor står på borden. Underbara känsla! Babynestet är hämtat och nu äntligen har jag packat klart vår bb-väska och Jonathans övernattningsväska.

För det andra så försöker jag tänka tvärtom – varför stressa med att lägga energi på att försöka påverka något som har sin naturliga gång? Visst är jag ivrig på att få möta vår skatt, men dels behöver jag all energi jag kan få till förlossningen och tiden efter än att lägga den på att köra slut på kroppen. Och dels så är jag starkt övertygad om att kroppen vet precis när den är redo, utan att jag behöver ge den en knuff. Istället försöker jag ladda min energi, vila, ta lugna promenader, dricka mycket vatten, landa i andningen, njuta av familjens sista tid som tre och göra sådant som gör mig glad – jag tror nämligen på att fylla lagret med måbra-hormoner. Så förutom att jobba en-två dagar i veckan så fyller tiden med glada filmer, tv-serier, böcker, vänner, mycket tid lekandes med J, laga mat och en gravidmassage. Som jag skrivit förut så har jag gjort det regelbunden i ca 4 månader, och tar det nu varje vecka under sista tiden. Förutom att jag tycker det känns lyxigt att unna sig (jag älskar massage) så har jag en tanke med det, att få massage ökar nämligen vårt lugn och ro-hormon oxytocin som bland annat stärker livmoderns arbete, lindrar smärta, fördjupar andningen, förbättrar cirkulation och minskar stress.

Andra förberedelser som gjorts är att bunkra blöjor, bindor och mjölkinlägg. Precis som förra gången så kör vi Naty’s ekologiska blöjor och jag Natracare’s ekologiska bindor. Som amningsinlägg så har jag denna gång gått från Naty’s engångs till Imse Vimses återanvändningsbara av ekologisk bomull. Dessutom har jag kostat på mig ett nytt set mjukiskläder av ekologisk bomull från Cubus och en ny pyjamas i present för att min kropp är så fantastiskt bra! Jag vill bara att den första tiden efter ska få bestå av fokus på vår nya familj, med sköna kläder och så lite måsten som möjligt. Om det inte blir bebis i veckan så ska jag fylla upp frysen med matlådor, minns att jag uppskattade så hur vi gjorde inför Jonathans ankomst och hur det kändes så lyxigt att inte behöva tänka på att laga mat första veckorna.

Och sist men inte minst, min kropp känns stark men trött och vill gärna ha energi konstant genom att helst äta hela tiden om den skulle få. Jag är inte ett dugg vätskefylld eller svullen vilket jag kände av mer med J, och min egen teori är att det precis som i vardagen beror på att jag äter en kost som inte binder vätska (inga snabba kolhydrater). Att vara gravid är en intensiv och häftig upplevelse, men nu ska det bli skönt att nå mållinjen! 🙂


Bild tagen av fantastiska Deniese Thorvaldsson

GRAVIDVECKA 39 – FÖRLOSSNINGSTANKAR

Wow, vad det magiska datumet närmar sig med stormsteg! Och jag är verkligen inne i en fas av extrem iver över att dagen kan få komma NU, men samtidigt känner jag att jag vill njuta in i det sista av att så mycket fint finns framför oss! Förra graviditeten så minns jag hur jag avskydde väntan som låg i de 11 dagar över bf-men att jag redan dagen efter förlossningen önskade att jag borde ha njutit mer av det som komma skulle när jag väntade på det. Där är jag väl idag, i en limbo av otålig väntan och harmonisk förväntan. Mina vänner (och sambo) påpekar ofta att hen kan komma när som helst – medan jag är fast inställd på att gå över tiden. Det gör absolut ingenting att gå över (fråga mig om jag känner likadant den hypotetiska dagen jag blir igångsatt…) då mycket gärna får hinnas med innan och vi har hela livet på oss att njuta av varandra sen. Och jag känner hur jag för varje dag som går tänker mer och mer på förlossningen. Åh, som jag känner mig peppad! Jag riktigt längtar efter den första värken (ännu en gång: fråga mig hur jag känner när den stunden är här…) och att få uppleva det igen. Inte för att jag hade en magisk förlossning med Jonathan, snarare minns jag hur jag kände mig mentalt bortkopplad från min kropp i all smärta, hur epiduralen träffade en nerv som gav mig känningar långt efteråt för att sedan bara lindra ena sidan av kroppen och hur vi hade en förbaskat otrevlig undersköterska som drog ner hela upplevelsen totalt. Jag var rätt ledsen länge över att det kändes så tungt efteråt, att en persons (men väldigt viktig sådan) otrevliga och oprofessionella närvaro fick mig att känna mig mindervärdig och “i vägen” på mitt livs största dag. Så sorgligt hur hennes dåliga dag, eller kanske rent av opassande personlighet över lag, gav oss i en av livets mest utsatta och maktlösa stunder (som en förstagångsförlossning faktiskt är) otrevliga kommentarer och gliringar. Jag minns så väl hur jag efter många timmars kamp frågade om det var okej att sova en stund när smärtlindringen äntligen hade börjat ta, och hur hon såg på oss med idiotförklarande blick och sa “du förstår väl själv att du inte kan sova, du är väl här för att föda barn?”. Ursh, vad jag önskar att min självkänsla i den utsatta stund hade varit starkare och att jag hade krävt att få en mer professionell personal. Ändå är minnet av förlossningens final ett av de finaste jag bär med mig och jag känner hur ögonen börjar glädjetåras bara vid tanken på att vi ska få vara med om det igen. Och kanske är det just det slutögonblicket – men också längtan efter revansch, att denna gång få en bättre upplevelse och nyfikenheten av att se hur mycket jag med yogaandningen denna gång kan klara av själv, som gör att jag riktigt längtar!

Tankarna inför denna förlossning är i stort sett som min första, om än med några riktigt viktiga tillägg. Precis som då är min inställning att ta precis allt som det kommer. Jag är ödmjuk inför att känna efter och lyssna på vad min kropp vill och behöver just i den stunden. Visst skulle en naturlig förlossning utan smärtlindring med biverkningar vara fint (delvis för att jag skulle vilja känna mig mer närvarandra än i det groggiga tillståndet jag kände av sist), men jag har inga prestationskrav på mig själv utan väljer att lyssna in och tro på att min kropp vägleder mig rätt med vad som blir bäst i slutändan. I mitt inre förlossningsbrev med mig själv har jag satt upp som målbild att försöka ta så mycket hjälp av andningen som möjligt, våga lyssna mer på kroppens signaler istället för att bli rädd för smärtan (lätt att säga, men en bra inställning). Och viktigaste av allt – fokusera på att det är min/vår upplevelse, att jag känner min kropp bäst och vågar kräva en personal som respekterar mina/våra val!

Något som denna gång är en väldigt viktig del av förlossningen handlar om tiden efteråt: Att vi ska lämnas i fred, i lugn och ro (om inget allvarligt inträffar). Sen avnavling där klipper navelsträngen efter att allt blod har lämnat moderkakan och gå över till barnet så som naturen faktiskt har skapat det att fungera. Jag vägrar att förlossningsvårdens låga resursbudget eller åldriga rutinåtgärd ska få bortprioritera att vårt barn behöver allt blod i sin kropp! Enligt stora svenska forskningsstudier, som man äntligen har börjat ta hänsyn till, har den stress som vårdpersonalen har med att klippa navelsträngen medfört att majoriteten av nyfödda riskerar blod- och järnbrist. År 2015 kunde forskarna dessutom visa att sen avnavling även resulterar i bättre finmotorik och sociala färdigheter vid fyra års ålder. Vi vill heller inte ha Konakion (en mix av bla syntetiskt k-vitamin i fruktansvärt hög dos) som ges till alla barn på rutin i spruta vid födseln, utan väljer att jag tar oralt naturligt k-vitamin innan och efter födseln. Jag kommer dessutom vara noga med att äta mer k-vitaminrik mat veckorna innan – så som gröna bladgrönsaker och kål. Det ger bra förutsättningar för vår bebis att få i sig den k-vitamin som den behöver.

Jag har preppat min kropp med kosttillskott under hela graviditeten i form av ett dagligt intag av d-vitamin, probiotika, järn, multivitamin/mineral, omega3 och magnesium/kalcium. Och det är jag minst lika noga med nu såhär precis innan som efter förlossningen, för min och bebisens räkning. Min plan är dessutom att försöka boosta kroppen så näringsmässigt som möjligt veckorna innan, för bra fungerande tarmar och en energiladdad kropp. Det innebär väldigt lite snabba kolhydrater, mycket grönsaker, smoothies och bra fetter iform av ex kokosolja. Och i samma syfte även försöka sova mer på nätterna, om möjligt hehe.

Åh nu är det nära hörrni! ♥