ATT HÄMTA HEM SIG SJÄLV

Det är lustigt,
att en tillvaro kan vara så påtaglig,
Och ändå så osynlig.

Vissa av mina dagar är riktigt bra,
de är de läskiga.
De får mig att tro att jag har en större energireserv än jag har.
Och trollar hjärnan att tänka att jag kan göra av med mer än jag har kapacitet att återhämta.
Utåt sett är jag då precis som vanligt.
Inuti får jag kämpa för att lyckas se gränserna som nu ter sig som utsuddade fisklinor
men som ljuder öronskärande om de övertrampas.

Sedan kommer de tunga svåra-att-gå-upp-men-måste-ändå-dagarna.
Inte sällan som följd från missbruket av de bra.
De är de mest skrämmande.
För att minsta lilla stresspåslag gör att bröstkorgen tyngs ner så pass
att jag undrar om mina lungor någonsin kan bli helt fyllda med luft igen.
För att hjärtat låter sig skena likt en vild häst som aldrig verkar vilja tämjas åter.
För att min hjärna ödeläggs likt en produktiv fabrik som gått i konkurs
Och inte har råd att betala sina arbetarteam av skarpa ingenjörer och flitiga producenter.
Nedstängd.
Så att tankarna blir glesa och tomma.
Initiativförmågan ur funktion.
Minnesbanken fullbelamrad.
Känslovolymen oproportionerlig.
Skyddslagrena tunna som löv.
Själen trött, bräcklig och öm.
När det som brukade vara roligt och lockande känns likgiltigt.

När krascherna kom allt tätare uppstod nästan mer ilska än rädsla.
Att jag lät mig bli såhär fartblind och vårdslös när
alla mina motiv var fina och omtänksamma.

Jag skuldbelägger inte längre mig själv,
jag har kommit förbi det stadiet.

Val jag har gjort,
vanor jag har skapat,
instinkter jag fötts med,
händelser jag utsatts för,
omständigheter jag tilldelats
och erfarenheter som blivit inprogrammerade i mitt djupaste väsen
har lett mig hit.

Det är okej.
Nu finns bara själv-medkänsla och kärlek.

Och tillit.
Jag känner en sådan skär tillit till att livet ger mig exakt det jag behöver för att ta mig dit jag är menad.

Samtidigt som jag känner mig skyldig att ta mitt ansvar för att ta hand om mig, lyssna inåt och ödmjukt ta emot.

Så det är exakt det jag gör just nu,
återhämtar.
Hämtar hem mig själv och livet.

Foto taget av min underbara vän Deniese Thorvaldsson


8 thoughts on “ATT HÄMTA HEM SIG SJÄLV”

  • Så otroligt fint skrivet, så välformulerat och lätt att känna igen sig i! Även detta inlägg är väldigt inspirerande precis som alla dina andra! Önskar dig frid, kärlek, styrka och energi och hoppas vi kommer få ta del av dig i den mån du mår bra av. Tack för allt du delat med dig av hittills – och för det som komma skall. Varma kramar!

    • Wow, tack! Tack för din omtanke och dina otroligt fina ord. De värmde mitt hjärta och de tar jag med mig. Önskar dig allt gott. Med värme och kärlek, Louise

  • Tack för dina fina ord. Jag behövde dem just nu. Ska försöka att inte skuldbelägga mig för att jag inte orkar riktigt just nu.

  • Fantastiskt! Vilken härlig känsla det är att kunna få känna igen sig själv så här, Va lyxigt för mig att du kan beskriva det så väl 😉
    Tack snälla och önskar dig all frid och fröjd du behöver!
    Kram

    • Tack, för din fina omtanke och ord. Det gör mig glad du får en känsla av igenkänning, jag tror igenkänning i andras upplevelse ger sin egen läkning kraft. Men samtidigt såklart trist att du tyvärr befinner dig i liknande situation. Ta hand om dig och detsamma. 🙂 Kram

  • Skuldbelägg inte dig själv. Läs om utmattning i medical mediums böcker och poddar. Det är inte vårt fel!

    • Tack för din omtanke. Jag har hans podda nedladdade, kanske är de mogna att få lyssnas på.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *