FÖRSTA ADVENT

Det har varit ett par lugn-intensiva (nytt ord!) dagar hos oss. Inget julpynt har hunnit titta fram ännu, men ändå har mysfaktorn varit stor. Den senaste veckan har jag börjat känna av en sådan rivande inre känsla av stress och rörighet i mitt huvud. Eller egentligen har det ju hållt på ett litet tag, ni vet ju att jag öppnade upp om det på instagram för ett tag sedan. Men nu har det tydligt ökat. Jag har känt av en påtaglig trötthet komma smygande och med den även en hudlös känslighet. Vilket vi äntligen förstod var levaxinet (sköldkörtelhormonet) som spökade. Simon räknade ut det först, bad mig testa mina värden och då slog det mig att det självklart har blivit påverkat av att jag inte längre ammar. Jag slutade ju amma för en snart månad sedan och min kropp behöver då inte den höga dos levaxin som jag tagit under graviditet och amning. Jag glömmer bort mellan varven hur enormt påverkad jag blir om dosen inte är bra inställd, och förra gången jag avslutade min amning (med Jonathan) så var jag ju höggravid med Vivianna och behövde ju inte sänka på grund av graviditeten. Både vid graviditet och amning så mår jag bra av ett ytterst pressat tsh-värde (ni som lever med sköldkörtelobalans vet vad jag pratar om för test) men det är stor skillnad när jag varken är eller gör något av det. Så here we go again! Jag påminns om hur dålig jag blir om jag får för mycket eller för lite skölskörtelhormon. Påminns om hur allvarligt sjuk jag faktiskt var för fem år sedan. Påminns om att en enormt stor del av Sveriges befolkning lider av obalans i sköldkörteln utan att veta om det eller få hjälp, utan istället inte förstår varför de känner en enorm trötthet eller en mängd andra osammanhängande symptom i olika allvarlighetsgrad. Detta måste vi prata mer om hörre ni, det kommer!

Hur som helst så tog jag prover i veckan och visst visade de extremt låga värden (tsh på 0.03). Jag inväntar nu läkarens inbokade samtal imorgon då han kommer skriva ut en lägre dos och tills dess delar jag mina tabletter för att minska styrkan. Men det kommer ta någon vecka att börja känna skillnad, så tills dess försöker jag ta det lugnt och vara extra snäll mot mig själv. Verkligen försöka dra mig undan och vila när jag behöver (och har möjlighet – hej småbarnsliv) , även om kroppen i detta läge vill göra precis motsatsen genom att hela tiden vara igång för att min stressmotor är konstant påslagen… Har varken haft ork eller lust att springa eller yoga i klass, utan istället dragit fram mattan varannan dag och gjort ett par mjuka rörelser med barnen grejandes omkring (och på…) mig.

För er som undrade hur det gick med “rovfågeln” (som Jonathan döpte till Wilma efter sin kompis) vi räddade: Hon överlevde natten hos oss, men var rejält skadad. Så vi ringde till Kolmårdens djurpark som välkomnade oss att köra dit med den. Jonathan följde med mig och tyckte det var himla spännande att få följa med in “bakom kulisserna”. Wilma visade sig dessutom inte vara någon höksort, utan en koltrast av honkön (vilket i mina ögon ser ut ungefär som en mindre sparvhök men med kortare ben.. jag har nog ingen karriär som fågelskådare ändå.. 😉 ). De konstaterade att hon var allvarligt skadad men kommer repa sig fint och kommer därför få bo där och tas hand om tills hon är bra nog att släppas ut. Kändes fint och alla var så otroligt trevliga!

Det fick mig att fundera en hel del, på hur stort ett liv behöver vara för att man ska bry sig om att försöka rädda eller hjälpa det. Det var ju trots allt “bara” en fågel, ändå sa min instikt så starkt att jag inte kunde gå förbi den, att ett liv är ett liv och att vi körde 35 minuter enkelväg för att lämna över den. I vilken storlek och form ser man det som ett liv värt att hjälpa? Vad är det som avgör för vårt inre att vilja agera och känna sympati? Förstår ni mina tankar? Intressanta tankar. Nu ska jag krypa ner hos min lilla flock och få mig välbehövligt sömn!



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *